Abstract
This article is based on interviews with fifteen children, whose parents have addiction problems.
Purpose:
To contribute to in-depth understanding of children's situation when parents have ceased abusing drugs or alcohol.
Method:
An explorative interview study with childhood sociology and symbolic interactionism as theoretical framework.
Outcome:
The end of the abuse gives children space to feel how they feel, to reflect on the impact of the addiction on their health and personality, and to try changing themselves and their lives. Their need for processing may last for a long time. It can take time and be difficult to build up the relationship with the parent. Children can still feel care responsibility but also distrust and worry about relapses. However, teenagers can see opportunities to move on with their own life. If the abuse ends only for one of two parents with addiction problems, children are still affected by addiction.
Conclusion:
Children's need for processing in relation to the parents can both be time consuming and last for a long period of time, regardless of if the child lives with the parent or not. Children may need help for their own part but also in relation to the parent. Professionals should be encouraged to work with a family perspective, regardless of organizational divisions and if parents and children live together or not. This requires structures, procedures and resources for collaboration across organizational boundaries.
Keywords
Tidigare forskning visar att barn till förĂ€ldrar med missbruksproblem bĂ„de löper risk att fara illa i nuet och att fĂ„ emotionella, psykiska och sociala problem Ă€ven som vuxna (Christoffersen & Soothill, 2003; Hansen, 2012; Hjern, Arat, & Vinnerljung, 2014; Lindgaard, 2012; Velleman & Templeton, 2016; Wannberg, 2015, 2016). Holmila, ItĂ€puisto, och Ilva (2011) beskriver barn till förĂ€ldrar med alkoholproblem, hur förĂ€lderns agerande eller brist pĂ„ handling skadar dem, vilka följder förĂ€ldrarnas alkoholproblem fĂ„r, hur barnen hanterar situationen, och möjligheterna att fĂ„ hjĂ€lp. I Lindgaards studie (2012) uppger barn till förĂ€ldrar med alkoholproblem, i högre grad Ă€n normalpopulationen, emotionella problem, beteendeproblem, hyperaktivitet och uppmĂ€rksamhetsproblem samt risk för psykiatrisk diagnos. Lindgaard noterar att barnen Ă€r betydligt mer belastade Ă€n tidigare antagits och sammanfattar deras utsagor: hovedparten av bĂžrnene angiver at vÓre bekymrede, kede af det, utrygge og usikre pĂ„ sig selv, ligesom alle bĂžrnene fĂžler sig belastede af deres vanskeligheder, isÓr i relation til livet i familien. (2012, s. 126)
Ăven om en del barn fĂ„r problem pĂ„ bĂ„de kort och lĂ„ng sikt tycks andra klara sig och inte fĂ„ problem som vuxna (Hall & Webster, 2007; Hjern et al., 2014; Werner & Johnson, 2004). Det handlar inte bara om missbruket: âParental substance misuse alone cannot sufficiently account for the psychological adjustment of these children, especially in low functioning childrenâ (Godsall, Jurkovic, Emshoo, Anderson, & Stanwyck, 2004, s. 799). Variationerna kan bero pĂ„ risk- och skyddsfaktorer: nĂ€r missbruket börjat, hur lĂ€nge det pĂ„gĂ„tt, graden av barnets exponering, hur förĂ€ldern pĂ„verkats, andra vuxnas förmĂ„ga att skydda barnet, samt barnets personlighet och förmĂ„ga att hantera motgĂ„ngar (Hall & Webster, 2007; Lindgaard, 2012; Rutter, 1985; Velleman & Templeton, 2016; Werner & Johnson, 2004). Barns motstĂ„ndskraft kan stĂ€rkas om familjen har vardagsrutiner, ritualer kring högtider och ett fungerande förĂ€ldraskap (Haugland, 2005; Lindgaard, 2012).
I det forskningsprojekt som denna artikel bygger pÄ, beskriver barn problem pÄ grund av förÀlderns missbruk, men ocksÄ egna strategier (Alexanderson & NÀsman, 2015). BÄde barn och förÀldrar med missbruksproblem önskade att missbruket skulle upphöra, men rÀcker det?
Barn kan som anhöriga fĂ„ utföra uppgifter i familjen som normalt i deras kultur sköts av förĂ€ldrar, sĂ„ kallad förĂ€ldrafiering (âparentificationâ; Godsall et al., 2004; Haugland, 2012). Det kan vara destruktivt för barnet, men ocksĂ„ positivt om det inte blir för krĂ€vande och om barnet fĂ„r uppskattning för insatserna (Haugland, 2012). Missbruk kan pĂ„verka alla i familjen och familjesystemet som helhet genom att inverka pĂ„ familjers mönster av relationer, kommunikation och samspel, vilket talar för att fler problem Ă€n missbruket kan behöva hanteras (Godsall et al., 2004; Haugland, 2012; Lindgaard, 2012). Haugland (2012) pĂ„pekar att det för mĂ„nga barn inte Ă€r tillrĂ€ckligt att missbruket upphört, utan att bĂ„de barn och förĂ€ldrar kan behöva hjĂ€lp att Ă€ndra negativa samspelsmönster som utvecklats under missbruket. Ăven socialstyrelsen i Sverige pĂ„pekar att dĂ„ en förĂ€lder Ă€r aktuell för behandling pĂ„ grund av missbruk, kan det vara viktigt för barnen att avtĂ€cka sĂ„dant som har tystats ned, att barnet eller den unga fĂ„r klargöranden och adekvat information. Barnet eller den unga kan behöva fĂ„ bekrĂ€ftelse och erkĂ€nsla för sina försök att klara ut sin och familjens situation. (Socialstyrelsen, 2009, s. 35)
Artikelns syfte Àr att bidra till en fördjupad förstÄelse av barns situation, nÀr en förÀlders missbruk upphört, genom att resa frÄgan: Vilka problem beskriver barn att de har kvar sedan missbrukstiden och vilka öppningar eller nya svÄrigheter beskriver de i situationen dÄ en förÀlders missbruk upphört?
Vi avslutar med förslag till implikationer för policy och professionell praktik, nÀr det gÀller stödet till familjer dÀr förÀldrar har missbruksproblem.
Termen barn anvÀnds oavsett Älder dÄ den betecknar barnpositionen i relation till förÀldern. Första gÄngen ett barn nÀmns anges barnets Älder. NÀr det Àr relevant anvÀnds beteckningen ungdom. Missbruket bedöms ha upphört, dÄ det gÄtt minst 6 mÄnader sedan aktivt missbruk.
Teoriram
Studien har en barndomssociologisk ansats dĂ€r begreppet barn ses som relationellt definierat inom samhĂ€llets Ă„ldersordning, dĂ€r vuxna har en överordnad position. UtifrĂ„n en kritik av utvecklingsperspektivets dominans i synen pĂ„ barndomen, betonar barndomssociologin barns aktörskap i nuet och att barndomsvillkor Ă€r viktiga att studera oavsett eventuella framtida konsekvenser (BĂŒhler-Niederberger, 2010; NĂ€sman, 2014). Att ur barns perspektiv studera deras liv med vuxnas missbruk innebĂ€r dĂ€rmed att lyfta fram sĂ„vĂ€l barns erfarenheter, upplevelser och agerande i nuet, som deras beskrivningar av hur de pĂ„verkats pĂ„ kort och lĂ„ng sikt under barndomen. Artikelns mikroanalys tar sin utgĂ„ngspunkt i symbolisk interaktionism, som betonar identitetsskapande som en process i samspel med andra, dĂ€r individer tillskrivs och tillskriver sig sjĂ€lva identiteter utifrĂ„n sociala positioner (Jenkins, 2004). Identitetsskapande pĂ„gick under intervjuerna med barnen, men vi antar att dĂ„ barn beskriver sig sjĂ€lva, sina förĂ€ldrar och relationen och samspelet med dem i bakĂ„tblickande och nuet, anknyter det till barns förstĂ„else av situationer Ă€ven utanför intervjun. Barns identitetsskapande kan ocksĂ„ förhĂ„lla sig till samhĂ€llets normbildning kring barnskap, förĂ€ldraskap och missbruk, vilket aktualiserar frĂ„gor om normalitet, avvikelse och stigmatiseringsprocesser (se t ex Goffman, 2011).
Den kvalitativa studien av barns perspektiv, kan ses som ett komplement till de studier som fokuserar pÄ risk- och skyddsfaktorer samt missbrukets statistiska samband med barns hÀlsa och utveckling.
Metod
UtifrÄn projektets teoriram valdes en explorativ kvalitativ intervjustudie för att ge barn möjlighet att anvÀnda sitt eget ordval och att ta upp det som var vÀsentligt för dem (Kvale, 1997).
Urval
Det explorativa syftet motiverar ett varierat urval av flickor och pojkar i olika Ă„ldrar samt bĂ„de mödrar och fĂ€der med missbruksproblem. Att fĂ„ kontakt med barn till förĂ€ldrar med missbruksproblem Ă€r dock inte enkelt dĂ„ missbruket kan vara dolt. Genom samarbete med Regionförbundet i Uppsala lĂ€n engagerades professionella som arbetade med vuxnas missbruk, respektive med socialtjĂ€nstens stödgrupper för barn till förĂ€ldrar med missbruksproblem, för att tillfrĂ„ga barn och förĂ€ldrar. Flertalet barn kom frĂ„n stödgruppsverksamheter. Att professionella rekryterade barnen innebĂ€r att missbruksproblemet var kĂ€nt, men barnen fick under intervjun beskriva vilken förĂ€lder det gĂ€llde och den aktuella situationen. Artikelns urval Ă€r 15 barn och ungdomar i Ă„ldrarna 6â19 Ă„r (se Tabell 1), som uppgett att en förĂ€lders missbruk har upphört (i ett fall bĂ€gge förĂ€ldrarna). 1 Alla utom ett barn hade separerade förĂ€ldrar. Elva av dem har en eller tvĂ„ förĂ€ldrar vars missbruk upphört sedan minst 6 mĂ„nader (som lĂ€ngst 13 Ă„r, median 8 mĂ„n.). Ă terstĂ„ende fyra barn har tvĂ„ förĂ€ldrar med missbruksproblem varav en har upphört med missbruket (sedan 6 mĂ„nader, 13, 17 och 19 Ă„r) medan den andra förĂ€ldern fortfarande Ă€r i aktivt missbruk. Alkoholmissbruk Ă€r vanligast, men Ă€ven andra typer och kombinationer av missbruk förekom. Ingen analys gjordes utifrĂ„n typ av missbruk eller kön (se vidare Alexanderson & NĂ€sman, 2015).
Urvalet efter barnets Älder och förÀlder med missbruksproblem.
Intervjuguide
En intervjuguide formulerades omfattande följande omrÄden: relationer till familj och vÀnner, hemsituation, ekonomisk situation, skola, fritid och, genomgÄende, hur förÀlderns missbruksproblem kommit till uttryck och eventuellt pÄverkat barnen, samt frÄgor om stöd. Guiden har i huvudsak inviterande frÄgor som förslag inom varje omrÄde, men var öppen för initiativ frÄn barnen och att successivt anpassa intervjun och uppföljningsfrÄgor till barnens utsagor. Barnen ombads berÀtta om hÀndelser som var viktiga för dem i förhÄllande till förÀlderns missbruksproblem samt vad de gjorde och hur de upplevde dessa situationer.
Forskningsetik
Barnen och vÄrdnadshavare, om barnet var under 15 Är, informerades muntligt och skriftligt om projektet och villkor för deltagande i enlighet med svenska etikregler. Vid intervjutillfÀllet tillfrÄgades barnen pÄ nytt om samtycke och tillÄtelse att spela in intervjun. De informerades om att de kunde avstÄ frÄn att svara pÄ frÄgor och nÀr som helst avbryta intervjun.
Intervjuare var en forskare i socialt arbete och en socionom, bÄda med lÄng erfarenhet av socialt arbete med barn och familjer dÀr förÀldrar har missbruksproblem. FörÀldrars missbruk och dess eventuella följder Àr kÀnsliga frÄgor, nÄgot som ocksÄ barnen kommenterade och hanterade under intervjuerna (Alexanderson & NÀsman, 2015). Samtidigt kan utsatta barn uppleva det positivt att fÄ delge sina upplevelser för en utomstÄende vuxen, som Àr beredd att lyssna och bekrÀfta barnet (Eriksson & NÀsman, 2011). Alla barnen var kÀnda av myndigheter. Vid publicering anonymiseras intervjuutdrag genom att uppgifter som innebÀr risk för identifiering av barnet tas bort eller Àndras. Intervjuarnas professionella bakgrund innebar kompetens att bedöma barnets mÄende och sÀkerstÀlla att barnet fick tillgÄng till adekvat hjÀlp och att Äterkomma efter intervjun. Inga individspecifika uppgifter fördes vidare till vÄrdnadshavare eller professionella. Intervjuarnas vana vid samtal om missbruk och med utsatta barn Àr viktigt för kvaliteten i intervjuerna. Forskningsprojektets upplÀgg Àr godkÀnt av etikprövningsnÀmnd (2013-026).
Intervjuernas bearbetning och analys
Intervjuerna varade i 1â3 timmar och transkriberades ordagrant med ett undantag dĂ„ ett barn inte ville bli inspelat. IstĂ€llet fördes dĂ„ noggranna anteckningar. Datorprogrammet ATLAS.ti anvĂ€ndes vid sortering och kodning (se Silverman, 2000). Alla transcript lĂ€stes igenom i sin helhet av tvĂ„ forskare. MeningsbĂ€rande sekvenser markerades i varje intervju (se Braun & Clarke, 2006, om tematisk analys). Ăvergripande teman identifierades, dels sĂ„dana som överensstĂ€mde med omrĂ„dena i intervjuguiden, och dels sĂ„dana som tillkom under intervjuerna. Allteftersom nya teman och aspekter identifierades kompletterades kodningen av tidigare kodade intervjuer. Citatlistor sammanstĂ€lldes per tema. Tolkningarna har jĂ€mförts och diskuterats i forskargruppen. Fokus i denna artikel ligger pĂ„ de delar i barnintervjuerna som gĂ€llde barnens aktuella situation.
Resultat
Analysen av barnens utsagor har renderat sju teman som gĂ€ller tiden sedan förĂ€lderns missbruk upphört: Utrymme att kĂ€nna efter. Ăkad reflektion över hur missbruket pĂ„verkat dem. Behov av att bearbeta allt som hĂ€nt kvarstĂ„r lĂ„ng tid. SvĂ„righet att bygga upp en ny relation till förĂ€ldern. Relationen bryts eller normaliseras. Misstro och oro för Ă„terfall. Möjlighet till frigörelse.
De fyra barn som har haft tvÄ förÀldrar med missbruksproblem varav en upphört med missbruket, skiljer sig frÄn de övriga genom att de fortfarande lever i ett pÄgÄende missbruk. De beskriver hur upplevelsen av den nu nyktre förÀlderns tidigare missbruk bleknat, om de alls minns det, men att den andre förÀlderns pÄgÄende missbruk pÄverkar dem i hög utstrÀckning och att det tar överhanden i relation till det goda i förhÄllandet med förÀldern vars missbruk upphört.
Leo, 13 Ă„r, och Maria, 12 Ă„r, bor med sina pappor vars missbruk upphörde innan barnen föddes. Maria fokuserar i sina utsagor pĂ„ sin missbrukande mamma. För Leo har pappans missbruk viss aktualitet: âhan firade 13 Ă„r för tvĂ„ dagar sedanâ, men han Ă€r aktivt delaktig i den missbrukande mammans liv trots att de just nu inte trĂ€ffas: âŠalltsĂ„ att hon tycker det Ă€r piss just nu, och att hon gĂ„r pĂ„ massa möten och fĂ„r hjĂ€lp jĂ€ttemycket ochâŠjaâŠDĂ„ skriver jag bara att hon Ă€r stark typ, att âvi kan ta oss igenom det hĂ€râ. Och jag vĂ„gade ju inte sĂ€ga nĂ„got mer till morsan efter den dĂ€r sista vĂ€ndan liksom, det Ă€r klart att jag aldrig vĂ„gade sĂ€ga nĂ„got till henne. AlltsĂ„ det enda hon vet det Ă€r att farsan har bjudit mig typ nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ röka, sĂ„ dĂ€r, och hon vet inte ens nĂ€rheten av hela historien, och jag tycker att det finns ingen poĂ€ng i att berĂ€tta det med tanke pĂ„ att det Ă€r slut med det nu liksom, sĂ„ attâŠĂven nĂ€r jag blev slagen av min farsa dagligen nĂ€r jag var dĂ€r, och sĂ„dana sakerâŠ
Tom, 17 Är, har en mamma som upphört med missbruket sedan ett halvÄr, men Tom berÀttar att Àven pappan har missbruksproblem och att han sjÀlv fÄr vÀlja om han inte vill vara hos pappan dÄ han Àr pÄverkad.
Vi kan konstatera att för dessa barn Ă€r missbruk fortsatt ett problem. Barnen beskriver liknande situationer som barn vars âandra förĂ€lderâ aldrig haft missbruksproblem, till exempel nĂ€r det gĂ€ller pĂ„verkan frĂ„n pĂ„gĂ„ende missbruk och variationen i om den nyktre förĂ€ldern kompenserar för eller skyddar dem frĂ„n missbruksproblemens pĂ„verkan (Alexanderson & NĂ€sman, 2016). Den förĂ€lder vars missbruk upphört kan, trots sina egna missbrukserfarenheter, inte förhindra att barnen pĂ„verkas av den andra förĂ€lderns missbruk.
Nu över till de barn som har en förÀlder som aldrig haft missbruksproblem och nu fÄtt uppleva att den andra förÀlderns missbruk upphört.
Utrymme att kÀnna efter
En del barn beskriver att det Ă€r nĂ€r missbruket upphört och kanske Ă€ven att de blivit tonĂ„ringar som de kan kĂ€nna efter, tĂ€nka tillbaka och reflektera över sin situation: âŠnĂ€r man Ă€r liten sĂ„ tĂ€nker man inte pĂ„ sĂ„nt hĂ€r, utan det Ă€r nĂ€r man blir Ă€ldre ochâŠoch jag skulle vĂ€l inte tĂ€nka pĂ„ det hĂ€r ifall jag fortfarande var i ett missbruk, dĂ„ skulle jag ju fortfarande ha problemen pĂ„ mig, sĂ„, dĂ„ skulle inte jag sitta och reflektera sĂ„ mycket utan dĂ„ skulle det bara vara jobbigt hela tiden. (Alice, 17 Ă„r) AlltsĂ„, det kĂ€nns som att det Ă€r nu, nĂ€r det börjar bli lugnt igen, som jag börjar liksom kĂ€nna efter hur det var och börjar tĂ€nka tillbaks. âŠjag sĂ€tter inte mig sjĂ€lv eller min kropp i fokus nĂ„gonstans, och det har mycket att göra med att jagâŠJag var sĂ„ fokuserad pĂ„ hur han kĂ€nde, och hur han mĂ„dde, och det har gjort effekten sĂ„ att idag liksomâŠjag försöker ju kĂ€nna hunger, och jag gĂ„r ju pĂ„ toa, och försöker göra det oftare sĂ„, men jag har fortfarande kvar det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Ăkad reflektion över hur missbruket pĂ„verkat
Flera barn beskriver hur de sedan missbruket upphört, kunnat reflektera över hur förĂ€lderns missbruk pĂ„verkat dem inte bara direkt utan Ă€ven pĂ„ ett djupare plan. Amanda, 18 Ă„r, vars pappa upphört med missbruket sedan 13 Ă„r, berĂ€ttar att hon efter missbrukstiden utvecklade en Ă€tstörning, blev deprimerad och gick i samtal under ett par Ă„rs tid (jfr Lindgaard, 2012, s. 111). Olivia, vars mamma upphört med missbruket sedan 2 Ă„r, berĂ€ttar om psykiska problem hon fĂ„tt av missbrukstiden. Och nuâŠjag vart inlagd pĂ„ sjukhus för jag har vĂ€ldigt mycket sjĂ€lvmordstankar och dĂ„ligt sĂ„nt hĂ€r sjĂ€lvförtroende och mĂ„r vĂ€ldigt dĂ„ligt. Jag Ă€r deprimerad. Men nu har jag blivit utskriven och gĂ„r pĂ„ unga vuxna och fĂ„r mycket hjĂ€lp sĂ„ dĂ€r.
En del barn beskriver hur missbrukstiden format dem som personer. Anja, 18 Ă„r, vars pappa upphört med missbruket sedan 7 mĂ„nader, beskriver att hon upplever en otrygghet i grunden och ett bekrĂ€ftelsebehov, som hon kopplar till missbrukstiden. Liksom Evy arbetar Anja pĂ„ att förĂ€ndra sig sjĂ€lv: âJag börjar vĂ€l försöka bli av med det dĂ€r, men att jag har ett behov av att vara behövd liksomâ. Den sjĂ€lvbild som omsorgsgivare hon presenterar kan kopplas till förĂ€ldrafiering.
Alice berĂ€ttar att hon mĂ„r bĂ€ttre nu, sedan pappans missbruk upphörde för 5â6 Ă„r sedan, men beskriver hur missbruket pĂ„verkat hennes person: âjag tror att det blir Ă€rr Ă€ndĂ„, Ă€ven om det inte Ă€r sĂ„ mĂ€rkbartâ. Hon beskriver sig som en konfliktrĂ€dd och orolig person: âAlltsĂ„ det har vĂ€l blivit personliga egenskaper helt enkelt, det har inte blivit nĂ„got som attâŠjag sjĂ€lsligt mĂ„r dĂ„ligt, utan det Ă€r snarare sĂ„ jag har blivit som personâ.
I sin sjĂ€lvreflektion beskriver hon och andra barn vad som framstĂ„r som ett medvetet val av mental instĂ€llning: att acceptera sin barndom och den person den format, men Alice problematiserar det ocksĂ„: âŠjag har accepteratâŠingenting sĂ„âŠOch âhanterat och gĂ„tt vidareâ det har jag ocksĂ„ gjort, om jag Ă€ndĂ„âŠsamtidigt har jag inte gjort det, för jag har inte riktigt aktivt tagit tag i det, vad det har inneburit för mig, det som hĂ€nt liksom.
Alice pekar pÄ att det ocksÄ kan vara svÄrt att i efterhand avgöra hur missbruket pÄverkat. AlltsÄ nu ska jag besöka psykolog för första gÄngen, och det tror jag Àr vÀldigt bra, för dÄ fÄr man ÀndÄ prata om det, för vad jag tror Àr att nÀr du frÄgar hur jag mÄr idag, sÄ Àr det vÀldigt mycket undermedvetet som man inte riktigt Àr medveten om dÄ. Ja, alltsÄ jag har ju mÄtt likadant alltsÄ hela tiden, för jag kÀnner mig inte sÄ jÀttepÄverkad av det dÀr, för jag var ju rÀtt liten och sÄ. Men visst, alltsÄ det kan ha pÄverkat mig mycket ÀndÄ som jag kanske inte vet om.
Behov av att bearbeta allt som hÀnt kvarstÄr lÄng tid
Den omorientering och förĂ€ndring av sig sjĂ€lva, som vissa barn arbetat med, kan ta lĂ„ng tid. Alice beskriver att hon fortfarande, trots att missbruket upphörde för flera Ă„r sedan, har behov av hjĂ€lp för sina psykiska problem. Evy mĂ„ste, trots psykologhjĂ€lp, Ă€nnu efter 1 Ă„r anstrĂ€nga sig för att genom rutiner se till sina egna behov. Olivia, Amanda och Lotta beskriver ocksĂ„ kvarstĂ„ende psykiska problem. Hamster, 10 Ă„r, vars pappa upphört med missbruket sedan 7 mĂ„nader, tĂ€nker sig att det kan ta lĂ„ng tid att Ă„terhĂ€mta sig: âŠdet har hĂ€nt ett problem och dĂ„ Ă€r det sĂ„ att det Ă€r som att man fĂ„r ett slag i magen och fĂ„r ett blĂ„mĂ€rke och det Ă€r ett problem och det fĂ„r lĂ€ka sjĂ€lvâŠefter nĂ„gra mĂ„nader eller Ă„r.
Ăven Ronja, 19 Ă„r, vars mamma upphört med missbruket sedan ett drygt halvĂ„r, tĂ€nker sig att det kommer att ta tid innan hon kan mĂ„ bĂ€ttre. Hur hon mĂ„r varierar dag för dag: Vissa dagar sĂ„ mĂ„r jag skitbra, och vissa dagar sĂ„ mĂ„r jag skitdĂ„ligt. Jag vet inte om det Ă€râŠför alltsĂ„âŠdet Ă€r ju jĂ€ttesvĂ„rt att ta in liksom allt som hĂ€nt, det gĂ„r juâŠdet tar ju mĂ„nga Ă„r för mig liksom.
Att barn trots att det kan ha gÄtt Är sedan missbruket upphörde, fortfarande beskriver hÀlsoproblem, visar att det inte rÀcker att missbruket upphört för att barn ska ha ÄterhÀmtat sig (jfr Godsall et al., 2004; Haugland, 2012). Att ÄterhÀmtningen kommer att ta tid Àr nÄgot en del barn dessutom har som förvÀntan, nÀr det gÄtt relativt kort tid sedan missbruket upphört.
SvÄrighet att bygga upp en ny relation till förÀldern
Under förĂ€lderns missbruk kan mycket ha hĂ€nt som skadat relationen mellan förĂ€lder och barn, men barn kan se svĂ„righeter ocksĂ„ i tolkningen av sĂ„dan pĂ„verkan frĂ„n missbruket. Samtidigt har jag vĂ€ldigt svĂ„rt att konkret sĂ€ga att âp.g.a. det hĂ€r missbruket sĂ„ har jag den hĂ€r relationen till min förĂ€lderâ, det gĂ„r inte, för att relation Ă€r sĂ„ komplext, det finns inga sĂ„dana hĂ€r klara faktorer som man kan dra ut och sĂ€ga âdet hĂ€r har förĂ€ndratsâ utan det liksom skapas ju. (Alice) AlltsĂ„ för att ta sig igenom det, han mĂ„ste ta sig igenom, sĂ„ mĂ„ste han prata, han mĂ„ste höra vad jag har att sĂ€ga för att kunna bearbeta dom sakerna han har gjort. hon fĂ„r den hjĂ€lp hon behöver och vi kan bygga en relation igen, vi Ă€r vĂ€ldigt glada för det. För jag trodde aldrig det. Samtidigt dröjer det innan hon kan prata om allt som hĂ€nt. Nej, det kan jag inte Ă€n. Det finns mycket som Ă€r osagt dĂ€r, vĂ€ldigt mycket som gör ont. jag ska inte sĂ€ga att han Ă€r en dĂ„lig pappa, men att han har gjort det vĂ€ldigt jobbigt för mig, men jag skulle nog inte kunna sĂ€ga det till honom. [âŠ] att jag skulle sĂ„ra min pappa, eller göra honom ledsen, göra honom till den hĂ€r trasiga, det funkar inte för mig. Jag har varit vĂ€ldigt bra pĂ„ att gömma mina kĂ€nslor frĂ„n pappa och liksom stĂ€nga in det, nĂ€r jag var dĂ€r, Ă€ven om jag hade grĂ„tit hysteriskt hemma hos mamma, sĂ„ nĂ€r jag kom dit sĂ„ var jag liksomâŠneutral, eller vad man ska sĂ€ga.
Barnen beskriver alltsĂ„ hur de avstĂ„r frĂ„n att visa sina kĂ€nslor för förĂ€ldern Ă€ven efter att missbruket upphört, vilket kan tolkas som en fortsĂ€ttning pĂ„ missbrukstidens strategi att ta hĂ€nsyn (Alexanderson & NĂ€sman, 2015). Barnen behĂ„ller positionen som vuxenlika omsorgsgivare. För Amandas del Ă€r det pappans frĂ„nvaro som försvĂ„rar att bygga upp en relation. Missbruket upphörde nĂ€r hon var 5 Ă„r, men hon har bott med mamman största delen av sitt liv. Hon beskriver en lĂ€ngtan efter pappan och har i perioder försökt knyta an till honom. Det har varit svĂ„rt, vilket berört henne mycket: âför jag har varit sĂ„ himla ledsen att jag inte förstĂ„r varför det inte funkarâŠâ Hon provade att bo varannan vecka hos förĂ€ldrarna, men det gick inte: âŠjag tror att jag har blivit sĂ„ himla nĂ€ra mamma, p.g.a. att jag inte liksom har varit med honom nĂ€r jag var mindre, sĂ„ det funkade bara inte, jag hade hemlĂ€ngtan hela tiden och mĂ„dde bara jĂ€ttedĂ„ligt nĂ€r jag var dĂ€r sĂ„ lĂ€nge. SĂ„ jag kan inte riktigt sĂ€ga nĂ„got konkret om att âJag kĂ€nner sĂ„ hĂ€râ, för jag kĂ€nner ingen ilska, jag kĂ€nner ingen besvikelse, ingenting sĂ„nt alla fall.
Relationen bryts eller normaliseras
Anja Ă€r vĂ€ldigt besviken pĂ„ sin pappa pĂ„ grund av det svek hon upplevt frĂ„n hans sida: Den jag litar pĂ„ mest i hela jorden, som jag aldrig trodde nĂ„gonsin, nĂ„gonsin, aldrig nĂ„gonsin skulle kunna svika mig, har gjort det liksom, min egen pappa har gjort det [âŠ] sĂ„ jag vet inte vilken del han kommer att ha i min framtid, jag vet inte vilken relation vi kommer att ha. Om jag tĂ€nker nu att han och jag ska ha en relation om tio Ă„râŠalltsĂ„ jag vet inte hur jag ska stĂ€lla mig till det, om han fortfarande kommer att vara min vĂ€n om 10 Ă„r.
Om relationen till förĂ€ldern kan normaliseras, tycks inte bara bero pĂ„ om missbruket upphört utan ocksĂ„ pĂ„ hur gammalt barnet var nĂ€r missbruket började, hur relationen sĂ„g ut innan dess, pĂ„ vilket sĂ€tt missbruket gĂ„tt ut över barnen, och hur förĂ€ldern agerar efterĂ„t. I barnens berĂ€ttelser kan man ana att nĂ€r missbruket upphört försöker förĂ€ldrar kompensera barnen för tidigare brister. Josefin beskriver hur hennes mamma nu, försöker Ă€gna sig mycket Ă„t barnen: âOch sĂ„ nĂ€r man Ă€r hemma sĂ„ Ă€r det alltid âĂ h, ska jag laga mat?â och sĂ„ dĂ€r, och dĂ„ vill hon sĂ„ dĂ€r fixa och sĂ„â. Josefin sĂ€ger att eftersom missbruket upphört âdĂ„ gör vi allt det dĂ€r roliga nu istĂ€llet. [âŠ] Hon planerar mycket och liksom försöker vara med mig och Olivia mycketâ.
Det finns en förlĂ„tande ton i dotterns utsagor: âSĂ„ attâŠmenâŠja, jag tycker inte att det har varit nĂ„got jĂ€ttedĂ„ligt utan det var vĂ€l bara en period i hennes liv som kanske var lite mörk, sĂ„.â
FörĂ€lderns nykterhet och vilja att kompensera kan öppna för barn att vĂ„ga uttrycka sina kĂ€nslor. Alice: âpappa blir aldrig arg pĂ„ mig, han Ă€r aldrig arg, det kanske Ă€r dĂ€rför jag har lĂ€ttare att bli arg pĂ„ honom för att han Ă€r sĂ„ hĂ€râŠhan fogar sig i allt och accepterar alltâ. Hon tolkar det som att hennes pappa har dĂ„ligt samvete.
NÄgra ungdomar beskriver att de börjar fÄ tillbaka och kÀnna igen förÀldern som den de minns frÄn tiden innan missbruket. Ja, det kÀnns vÀldigt skönt ocksÄ. Nu har jag nÀstan börjat glömma bort att hon har varit alkoholist. Det börjar gÄ bort. Det Àr liksom förbi fast visst finns nÄgra minnen och sÄ dÀr. (Olivia)
Den förlÄtande hÄllning vissa barn uttrycker, kan ha att göra med hur relationen sett ut innan missbruket, men ocksÄ hur lÄng tid som gÄtt sedan det upphörde. Amanda beskriver med vÀrme sin pappa som upphört med missbruket sedan 13 Är. Hon sÀger sig ha förstÄtt att han brydde sig om henne och inte glömde bort henne under missbruket. Mamman har visat henne en tavla som det stÄr förlÄt pÄ som hon fick av honom som liten. Hon beskriver hur bÄda förÀldrarna försökt stÀrka hennes relation till pappan och hon vill sjÀlv, men det Àr ÀndÄ svÄrt.
Evy, vars pappa upphört med missbruket sedan kortare tid, visar mer ambivalens: Sedan om jag nu jĂ€mför med nĂ€r han slutade dricka nu i vĂ„ras, för det Ă€r ju som nutidâŠsĂ„ nu Ă€r han ju gladare, han Ă€râŠjag trorâŠjag hoppas verkligen att han Ă€r lyckligare, för det verkar han vara. Men jag Ă€r ju arg pĂ„ honom, det Ă€r jag, jag Ă€r fruktansvĂ€rt arg pĂ„ honom för det han har gjort, men jag Ă€lskar honom, det gör jag, och han Ă€r en bra förĂ€lder pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Misstro och oro för Äterfall
NĂ„gra barn, frĂ€mst de vars förĂ€ldrars missbruk upphört sedan 2 Ă„r eller mindre, beskriver en oro för Ă„terfall. Anja: Och jag vet inte hur lĂ€nge han kommer att vara alkoholist, jag vet inte hur lĂ€nge han kommer att vara nykter nĂ€r han Ă€r nykter, hur fan ska jag lĂ€ra mig att förhĂ„lla mig till det? SĂ„ attâŠmen man vet ju aldrig, det kan ju hĂ€ndaâŠför det Ă€r ju en sjukdom sĂ„ om hon fĂ„r smak för det igenâŠom nĂ„gonting hĂ€nder, kanske vi sĂ€ger att mormor kanske dör dĂ„ kommer hon sĂ€kert att fĂ„ nĂ„got sammanbrott igen och dĂ„ kanske hon sĂ€kert börjar. Som nu nĂ€r jag trĂ€ffade honom i julas dĂ„ sa han âJa, men jag ska ta tag i lĂ€genheten och mĂ„la om och grejaâ och det Ă€r liksomâŠJag har hört det förut, âJag har hört att du ska ta tag i ditt liv, och jag vĂ€ntar bara pĂ„ att du ska göra det, och jag ska fĂ„ hoppet, och sedan ska du liksom falla tillbakaâ, lite sĂ„, det handlar om.
Barn uttrycker förbehÄll och vÄgar inte riktigt tro att förÀlderns nykterhet ska hÄlla i sig, en osÀkerhet de kan leva med i flera Är.
Möjlighet till frigörelse
Ungdomarna i studien Ă€r i en livsfas som förvĂ€ntas omfatta en frigörelseprocess, dĂ„ ungdomar Ă€r pĂ„ vĂ€g att lösgöra sig frĂ„n sina förĂ€ldrar och forma sitt eget liv. Missbruket kan ha inneburit att de fĂ„tt ta mycket ansvar för förĂ€ldrar och syskon och inte kunnat tĂ€nka sĂ„ mycket pĂ„ sig sjĂ€lva. Att missbruket upphör kan innebĂ€ra att barnen blir friare att slĂ€ppa taget om förĂ€ldern och kan fokusera mer pĂ„ sig sjĂ€lva. Olivia beskriver att hon vill komma vidare nu: âJa, det kĂ€nns som att jag vill bli stor nu, att jag vill flytta ut ocksĂ„â (jfr Holmila et al., 2011).
Evy berĂ€ttar hur hon under missbrukstiden tyckte att det var jobbigt att pappan var sĂ„ ensam, men nu försöker hon lĂ€mna över ansvaret till pappan: âja, förutom att det inte Ă€r mitt fel, sĂ„ Ă€r det att det Ă€r pappas liv, att han fĂ„r ta tag i det om han vill detâ. Hon kĂ€nner sig inte lĂ€ngre tvungen att stĂ€lla upp för pappan: âŠjag ringer honom ibland och nu, eftersom han Ă€r nykter ocksĂ„, sĂ„ tror jagâŠnu har vi den relationen att jag kĂ€nner mig inte tvingad att Ă„ka dit, för det Ă€r inte sĂ„ dĂ€r, i slutet pĂ„ samtalet bara: âNĂ€r kommer du hit nĂ€sta gĂ„ng?â utan det Ă€r sĂ„ hĂ€r: âJa, men vi hörs och ses nĂ„gon gĂ„ngâ, lite sĂ„.
Sammanfattande diskussion
I denna artikel har vi fokuserat pĂ„ barnens berĂ€ttelser om sin situation i nuet, nĂ€r en förĂ€lders missbruk upphört. Under missbrukstiden anvĂ€nder barn varierande strategier för att pĂ„ olika sĂ€tt hantera situationen (Alexanderson & NĂ€sman, 2015; Holmila et al., 2011). Att förĂ€lderns missbruk upphör innebĂ€r en stor omstĂ€llning. De sociala positioner barnen haft i familjen och de strategier de anvĂ€nt kan behöva förĂ€ndras. Ăven om det finns möjlighet till Ă„terhĂ€mtning nĂ€r missbruket upphört, pekar barnens utsagor pĂ„ att de Ă€ven dĂ„ kan brottas med mĂ„nga svĂ„righeter. Sju teman Ă€r centrala.
Barn beskriver att det Àr först dÄ förÀlderns missbruk upphört som de fÄr utrymme att tÀnka tillbaka, kÀnna efter hur de mÄr och reflektera över hur de pÄverkats. Under missbrukstiden var de fullt upptagna med det akuta, vilket för en del handlat om att ta hand om bÄde sig sjÀlva, syskon och förÀldern, sÄ kallad förÀldrafiering. Till skillnad frÄn en sÄdan vuxenlik aktörsposition beskriver de sig nu som barn med problem pÄ grund av förÀlderns missbruk, vilket kan kallas en offerposition. Flera barn beskriver att de förutom akut pÄverkan under missbrukstiden ocksÄ pÄverkats pÄ djupet i sin personlighet eller fÄtt psykiska problem och andra svÄrigheter som kvarstÄr Àven sedan missbruket upphört, för en del lÄng tid dÀrefter. Risk för emotionella problem och psykisk ohÀlsa nÀmns Äterkommande i forskning om hur barn pÄverkas av ett liv i missbruk ocksÄ pÄ lÄng sikt (Christoffersen & Soothill, 2003; Hjern et al., 2014) och redovisas ocksÄ av barn sjÀlva (Lindgaard, 2012).
Parallellt med positionen som objekt för pĂ„verkan beskriver barnen i vĂ„ra intervjuer aktörskap i nuet. De agerar för att komma tillrĂ€tta med problem genom att förĂ€ndra sig sjĂ€lva. Flera beskriver professionell hjĂ€lp i det arbetet och synliggör att det kan vara svĂ„rt att pĂ„ egen hand förĂ€ndra sig. Strategierna frĂ„n missbrukstiden framstĂ„r som fasta handlingsmönster för vissa. Ăven Lindgaard (2012) framhĂ„ller att barns överlevnadsstrategier kan utgöra ett hinder för att fĂ„ hjĂ€lp.
Det relationella i problemen framtrĂ€der tydligt. Barn beskriver hur deras handlingsutrymme fortfarande begrĂ€nsas av förĂ€lderns tidigare missbruk. Av hĂ€nsyn till förĂ€ldern undviker de att ta upp det som varit, fast de ser det som viktigt för egen del. Det kan tĂ€nkas hĂ€nga samman bĂ„de med förĂ€ldrafiering och oro för Ă„terfall. De fortsĂ€tter alltsĂ„ trots att missbruket upphört att inte positionera förĂ€ldern som vuxen/förĂ€ldralik, utan som bĂ€rare av problem och i behov av omsorg. Godsall et al. (2004) pekar pĂ„ hur förĂ€ldrafieringen medierar missbrukets pĂ„verkan pĂ„ barns sjĂ€lvbild (self concept) medan Haugland (2012) betonar att förĂ€ldrafiering bĂ„de kan vara pĂ„ gott och ont, vilket barn i vĂ„r studie beskriver. Samtidigt riktar vissa barn krav som innebĂ€r att de tillskriver förĂ€ldern en mer vuxen aktörsposition: krav pĂ„ mer omfattande förĂ€ndring och pĂ„ att ta del av barnets perspektiv pĂ„ det som varit och bearbeta det. Barnen pekar dĂ€rmed pĂ„ att det inte rĂ€cker att upphöra med missbruket utan att förĂ€ldraskap ocksĂ„ ska omfatta att se barns utsatthet och behov. Det kan lĂ€nkas till bristen pĂ„ tillit och misstron mot det möjliga i att bygga upp en förĂ€ldraâbarnrelation.
Den öppning barn beskriver i den nya situationen Àr att kunna tolka missbrukets pÄverkan, kÀnna och uttrycka sina kÀnslor, Äteruppta förÀldrarelationen innan missbruket, arbeta med sin egen förÀndring och frigöra sig frÄn förÀldrafieringens band till förÀldern, med andra ord att bÄde se sin utsatthet och inta en aktörsposition i sitt liv.
BegrÀnsningar och styrkor
Den kvalitativa studien bygger pĂ„ ett litet urval och artikelns urval har en sned fördelning efter kön, Ă„lder och typ av missbruk, som försvĂ„rar jĂ€mförelser mellan grupper. Att sena tonĂ„r dominerar kan förklaras av att artikeln fokuserar tiden efter ett missbruk, som kan ha varat i mĂ„nga Ă„r. Intervjuerna visar att yngre barn och ungdomar har olika sĂ€tt och förmĂ„ga att berĂ€tta om och reflektera över sitt liv. Yngre barn berĂ€ttar mer om hĂ€ndelser nĂ€ra i tid. Det Ă€r först i 10â11-Ă„rsĂ„ldern (med individuella variationer) som barnen verkar ha förmĂ„ga att reflektera över vad de varit med om. Högre upp i Ă„ldrarna tycks förmĂ„gan ha ökat vĂ€sentligt, dĂ„ de relaterar förĂ€lderns problem bĂ„de till sig sjĂ€lva och omgivningen och blir mer kritiska till vad vuxenvĂ€rlden utsatt dem för. Detta intryck bekrĂ€ftas i litteratur som beskriver barns utveckling (Broberg, 2015). Det vore vĂ€rdefullt med en studie av barns situation nĂ€r en förĂ€lders missbruk upphör.
Att flertalet barn rekryterades frÄn stödgruppsverksamheter kan innebÀra en bias, dÄ barnen kan tÀnkas ha allvarligare problem Àn barn i allmÀnhet som har en förÀlder med missbruksproblem. à andra sidan, eftersom gruppdeltagande Àr frivilligt och krÀver vÄrdnadshavarens godkÀnnande nÀr barnet Àr under 15 Är, kan förÀldrarna vara mer medvetna om missbrukets risker för barn. I urvalet finns barn som beskriver förÀldrar med lÄngvarigt, tungt missbruk och allvarliga konsekvenser för barnen, men ocksÄ barn som i varje fall vid intervjutillfÀllet tycks ha pÄverkats i mindre grad. Det Àr variationer vi vÀlkomnar med tanke pÄ studiens explorativa ansats.
Studiens styrka Àr att kunna fördjupa förstÄelsen av barns situation nÀr en förÀlder upphört med ett missbruk genom barns egna utsagor. Artikeln förmedlar den komplexitet som situationen innebÀr och dess kombination av problem som dels följer med frÄn missbrukstiden, dels uppkommer i den nya situationen. FörÀldrars missbruk varierar, liksom pÄverkan pÄ barnen och hur de upplever, tolkar och agerar i situationen efterÄt. Barnens perspektiv bidrar till att fördjupa förstÄelsen av det som tidigare forskning lyft fram om hur barns hÀlsa och utveckling kan pÄverkas av förÀldrars missbruk.
Implikationer för praktiken
Forskning visar att familjeorienterade behandlingsformer Àr avlastande för partner och barn och motiverande för en förÀlder med missbruksproblem: Relationerna blir bÀttre, partnervÄld minskar, barnen fÄr mindre problem, deltagandet i behandling fullföljs i högre grad och nyvunnen nykterhet behÄlls under lÀngre tid (Hansen, 2012; Lindgaard, 2012). Barnens beskrivning av problemens varaktighet talar för att de kan behöva stöd och hjÀlp under lÄng tid, vilket ocksÄ Lindgaard pÄvisar (2012). UtifrÄn barns berÀttelser framstÄr det som viktigt att inte familjeorienterade behandlingsmetoder fÄr en slagsida mot de vuxnas behov och perspektiv, utan ocksÄ ser till barnens individuella behov, vilket ocksÄ framhÄlls i andra studier (Godsall et al., 2004; Hansen, 2012; Holmila et al., 2011; Lindgaard, 2012). Barn kan sjÀlva trycka pÄ behovet av stöd bÄde till sig sjÀlva och till familjen som helhet (Alexanderson & NÀsman, 2015; Lindgaard, 2012). De speciella problem, strategier och sociala positioner som barnen beskriver att de bÀr med sig frÄn missbrukstiden behöver beaktas, liksom de specifika problem som hÀnger samman med situationen dÀrefter. Dessa olika problem utgör en viktig del i deras meningsskapande kring sig sjÀlva, förÀldrarna och relationerna till dem, nÀr förÀlderns missbruk har upphört och det oavsett om barnen bor med förÀldern eller inte.
Barnens berÀttelser visar att barns behov av att bearbeta relationen till förÀldrarna kan kvarstÄ, med individuella variationer Àven efter att förÀlderns missbruk upphört och för en del under mycket lÄng tid. Det finns sÄledes skÀl för förÀldrar som övervunnit sitt missbruk och för professionella som arbetar med vuxna som har missbruksproblem att se barnens behov, sÄ att förÀlderns relation till barnen aktualiseras Àven om de inte lever tillsammans, bor i olika kommuner, eller helt förlorat kontakten. För professionella som arbetar med utsatta barn finns det anledning att ta fasta pÄ att nÀr förÀlderns missbruk upphört kan barn fÄ ökad möjlighet att pÄbörja sin bearbetnings- och ÄterhÀmtningsprocess, sÀrskilt om de inte fÄtt nÄgon hjÀlp tidigare. Det Àr dock viktigt att beakta betydelsen av barns strategier, ocksÄ nÀr det gÀller att tala om förÀldrars missbruk (Hill, 2015; Holmila et al., 2011). Barnen kan behöva hjÀlp för egen del, men ocksÄ i relation till sin förÀlder. För dessa organisationers policy betyder det att det ska vara pÄbjudet att arbeta med ett familjeperspektiv, oavsett vilken organisatorisk uppdelning som gjorts nÀr det handlar om missbruksproblem hos förÀldrar, och oavsett om barnen lever tillsammans med förÀldrarna eller ej. Detta kan krÀva etablerade strukturer, rutiner och resurser för tvÀrsektoriell samverkan över organisatoriska grÀnser bÄde internt inom socialtjÀnsten och mellan vÄrden, socialtjÀnsten och skolan (Alexanderson & Jess, 2015; Lindgaard, 2012).
Footnotes
Declaration of conflicting interests
The authors declared no potential conflicts of interest with respect to the research, authorship, and/or publication of this article.
Funding
The authors disclosed receipt of the following financial support for the research, authorship, and/or publication of this article: This project was financed by FolkhÀlsomyndigheten.