Abstract
Polisen och narkotikafrågan
Narkotikafrågan har haft en central position i svensk politik under mer än ett halvsekel. Över tid har straffrätt och rättsväsende fått en allt starkare ställning som medel för att lösa narkotikaproblemet. Politiken har varit tydligt profilerad i internationella sammanhang med anspråk på att ha varit framgångsrik. Även i nordiskt sammanhang utmärker sig Sverige för att vara det land som har hårdast straff och flest polisiära ingripanden vad gäller narkotikabrott (Olsson 2011; Tham 2021; Tham & Edman 2023).
I den svenska narkotikapolitiken har polisen varit en central aktör. Polisen har angetts som en av ägarna av narkotikaproblemet (Sahlin 2011). Lagstiftning och problembeskrivning har tydligt påverkats av polisen (Kassman 1998). Narkotikan formulerades som ett offentligt socialt problem i mitten av 1960-talet. Samtidigt, år 1965, förstatligades polisen under en rikspolischef. Centraliseringen gav polisen möjlighet att agera samlat och kraftfullt (Olsson 2011, s. 16). Polisen beslöt redan 1969 att prioritera narkotikafrågan. Rikspolischefen ville göra politiker och allmänhet uppmärksamma på samhällsproblemet. Antalet poliser inriktade på bekämpningen av narkotikabrott ökades från 100 till 700 (Persson 1990, s. 150, 248 ff.).
När svensk narkotikapolitik i slutet av 1970-talet ändrade fokus genom att riksdagen deklarerade nolltolerans mot narkotika, så hamnade brukaren i fokus. Polisen beslöt då om en riksomfattande aktion mot narkotikabrukare på gatunivå, och antalet lagförda för narkotikabrott fördubblades 1981–82. I slutet av 1980-talet gav Rikspolisstyrelsen ut skriften Rakt på knarket (RPS 1989) med ett eget narkotikapolitiskt program inklusive punkten “att det ska vara svårt att vara missbrukare” (s. 26). Polisen har också varit starkt pådrivande i att förbudet mot konsumtion av narkotika skulle inkludera fängelse i straffskalan. Detta skulle ge polisen möjlighet att med tvång gå in i kroppsvätskorna för provtagning vilket också infördes 1993 (RPS 1990). Sedan polisen fick möjlighet till tvångstestning har antalet anmälda narkotikabrott ökat mer än tre gånger, andelen ringa narkotikabrott (främst för eget bruk) stigit till nio av tio, och lagföringar för narkotikabrott ersatt stöld som det vanligaste lagföringsbrottet i Sverige (Estrada, Stenström & Tham 2023, s. 51 ff.).
Samtidigt bör framhållas att polisens syn på narkotikapolitiken inte skiljer sig i art utan mer i grad från den politik som drivits av svenska regeringar. Polisen har dock varit pådrivande. Inom ramen för organisationen har utrymmet utnyttjats för att lägga stora resurser på narkotikabekämpning. Hur polisen ser på narkotikaproblemet är en angelägen forskningsfråga.
Polisens arbete mot narkotikan präglas av dess förståelse av narkotikans utbredning, skadeverkningar och orsaker. Att det dagliga arbetet med narkotikabrott påverkar denna förståelses är begripligt. Samtidigt kan ingen enskild polis genom sin praktiska verksamhet bilda sig en grundad mening om alla delar av narkotikaproblemet eller vilka åtgärder som utgör en bra narkotikapolitik. Frågan kan då ställas varifrån narkotikapolisen får sin kunskap om narkotikans skadeverkningar, olika preparats farlighet, problemets omfattning och utveckling och vad som är det bästa sättet för att “lösa” narkotikaproblemet.
Svenska narkotikapolisföreningen
En central källa för kunskap om polisers syn på narkotikafrågan är rimligen Svensk Narkotikapolisförening (SNPF). Föreningen bildades 1987 med en grundplåt från Svenska Carnegie Institutet, en stiftelse “med syfte att främja forskning och utbildning om drogmissbruk, kriminalitet och andra betydande nutida samhällsproblem” med bakgrund i ett fondbolag (SNPF). Föreningen har genom åren haft mellan 2 000 och 3 000 medlemmar. Den bör därmed nå det absoluta flertalet av alla poliser som specifikt ägnar sig åt att bekämpa narkotikabrott. Föreningen arbetar med konferenser, särskilda utbildningar, utdelning av stipendier samt utgivning av en tidskrift, Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift.
Föreningen har på sin hemsida loggor för Polisen, Kriminalvården, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, och anger att medlemmarna tillhör dessa fem myndigheter. Tidigare angavs att dessa myndigheter stödde föreningen. Ändringen är möjligen ett resultat av att systerföreningen Norsk Narkotikapolitiforening blev föremål för utredning på grund av misstänkt rollsammanblandning, där förhållandet till polismyndigheten varit oklart (Politi og rolleförståelse 2022). Den norska föreningen bildades efter inspiration av bland annat den svenska motsvarigheten och uppvisar också en påtaglig likhet vad gäller tidskrift, utbildningar och förhållningssätt i narkotikafrågan. Den utredning av föreningens verksamhet som tillsattes föreslår i sin utvärdering bland annat att polismyndigheten själv bör vara ansvarig för utbildningen av poliser i narkotikakunskap, och att informationen bör bygga på vetenskaplig kunskap (op.cit., kapitel l1).
SNPF:s syfte är att “främja sådan utbildning och forskning inom narkotikabekämpningens område som är till nytta för rättsväsendets verksamhet” och “öka förståelsen för faran med narkotika och förstärka arbetet mot narkotikabrottslighet”. Föreningen har uttryckligen ett utbildande och informerande mäl genom att den “håller sina medlemmar underrättade om utvecklingen inom narkotikaområdet och verkar för största möjliga kunskap i ämnet” (SNPF).
Syftet här är att genom en analys av tidskriften närmare försöka förstå vilken bild av narkotikafrågan som förmedlas till polisen och därmed även kunna förväntas påverka den svenska narkotikapolitiken. Analysen baseras på en genomgång av Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift. I genomgången av tidskriften urskiljs olika teman som hämtats från en teoretisk ram. I diskussionen granskas påståendena empiriskt, och förslag tas upp om hur polisens syn på narkotikafrågan skulle kunna förstås.
Material och metod
Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift utkom med sitt första nummer 1988. Tidningsnumren är förhållandevis lika i upplägg. Numret inleds med en ledare skriven av ordföranden eller vice ordföranden. En sida är redaktörens och berör i huvudsak numrets innehåll men kan även ta upp frågor av mer principiell natur. Ett relativt litet antal författare återkommer mer eller mindre i varje nummer och har då vanligtvis artiklar med direkt sikte på narkotikapolitiken.
De flesta numren har teman. Numret präglas då förstås av dessa ämnen som droger och våld, drogtestning, droger på nätet, läkemedelsmissbruk, prevention och heroin och kokain. Ett stort antal ofta relativt korta artiklar tar upp lyckade tillslag mot narkotikabrottslingar, såväl i Sverige som i andra länder. Tidningen innehåller rapporter från föreningens konferenser. Resor till andra länders narkotikapoliser och särskilt till USA rapporteras i de flesta nummer liksom stipendier som getts för att möjliggöra resorna. De många reseberättelserna kan delvis förstås som ett resultat av att ett krav förknippat med resestipendierna är en reseberättelse till tidskriften. Numren avslutas med uppgifter om böcker om narkotika, ibland utgivna av Carnegieinstitutet, och även recensioner av fack- och skönlitterär natur.
Upp till hälften av utrymmet i tidskriften upptas av reklam. Högst varierande företag förekommer, inklusive svenska storföretag som HM, Volvo och Eriksson. Socialdemokraterna har annonser om medlemskap i partiet. Några företag säger sig också direkt stödja SNPF:s syfte och mål. I en jubileumsutgåva av tidskriften 2006 och även i andra nummer säger sig 49 olika läkemedelsföretag stödja narkotikapolisens arbete mot narkotikan i Sverige.
Tidskriften är sedan 2008 tillgänglig på internet (Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift). Tidigare nummer finns på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det första numret, 1988:1 saknas på biblioteket liksom två hela årgångar, 1996 och −97. Antalet nummer per år är fyra till och med 2005 och därefter fem. Totalt har 145 nummer gåtts igenom till och med 2023. Artiklar med direkt inriktning på narkotikapolitiska frågor har lästs. Det gäller särskilt tidskriftens ledare och även redaktörens spalt. Dessa delar har bedömts ha speciell tyngd genom att uttrycka tidskriftens och föreningens åsikter. Av övrigt material har andra artiklar av mer principiell och politisk natur ägnats särskild uppmärksamhet.
Beskrivningen av ett socialt problem är inte given. Det är en central insikt i samhällsvetenskapen att ett problem kan framställas på olika sätt. Carol Bacchi (2018) framhåller att drogproblemet måste problematiseras. Hur problemet framställs påverkar lösningen. Själva lösningen eller styrningen av problemet påverkas av den organisation som ansvarar för att något görs åt problemet. Organisationen skapar en speciell bild av problemet som passar organisationen.
Olika innehållsanalyser har gjorts av narkotikafrågans behandling i svensk press. Daniel Törnqvists (2009) analys av debatten bygger på vilka det är som uttalar sig i debatten, hur problemet definieras, vilka funktioner narkotikapolitiken, inklusive symboliska, fyller, vad som bör göras åt problemet, och hur förslag om skademinskande åtgärder och liberalisering av politiken bedömts. Likt Bacchis analysschema visar Törnqvists genomgång att beskrivningen av narkotikaproblemet inte är givet.
Som en konsekvens av denna insikt måste en analys av ett socialt problem bland annat ställa frågor om vad som ses som problematiskt i ett påstått problem, vilka djupt sittande antaganden som ligger under förståelsen av problemet, vilka som är subjekt respektive objekt i en problembild, vilka som är agenter i produktionen och försvaret av kunskapen om problemet, vad som lämnas som oproblematiskt i förståelsen av problemet och vilka effekter som produceras av den speciella förståelsen av problemet (Bacchi 2016). Analysen av Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift kommer att utgå från Bacchis förslag till problemanalys och inspireras också av Törnqvist.
Analysen genomförs tematiskt men inte kronologiskt. Andra studier har tagit fasta på just förändringen (t.ex. Törnqvist 2009). Då tidskriften startar först 1988 har redan centrala förändringar i narkotikapolitiken och polisens inriktning ägt rum som därför inte skulle märkas i genomgången. De teman som urskiljs återkommer också i påtaglig grad under den tid som tidskriften existerat. Det tydligt nya är endast att frågan om legalisering får större utrymme över tid.
Teman
Det genomgångna tidskriftsmaterialet behandlas tematiskt: a) vilka är problemen med narkotikan? b) vem är narkotikabrottslingen? c) vem besitter kunskap om problemet? d) vilka är motståndarna? e) vad lämnas som oproblematiskt? f) vad krävs för att komma till rätta med problemet? och g) vilka djupt underliggande antaganden eller förhållningssätt ligger bakom förståelsen av vad som är problemet?
Vilka är problemen med narkotikan i sverige?
Narkotikaproblemets farlighet är ett genomgående tema i tidskriften. Narkotikakonsumtion är förenad med stora medicinska risker, den genererar en omfattande brottslighet, den är omfattande och stigande och det hotar Sverige.
De medicinska negativa effekterna illustreras på olika sätt. Droger är kopplade till våld och ger upphov till grymheter i världen. 1 Narkotika skapar säkerhetsrisker på arbetsplatser. 2 Cannabisbruk innebär risk för psykisk sjukdom. 3 Dopning ligger bakom många våldsbrott och även våldtäkter. 4 Drogberusning används för att kunna genomföra brott, något som illustreras med IS-krigare som är höga på kokain och med utrikesminister Anna Lindhs mördare. 5 Även historiska exempel förs in genom uppgifter om att Hitlers soldater var drogpåverkade, och frågan ställs om Hitlers drogmissbruk påverkade hans beslutsförmåga. 6
Ett särskilt och återkommande problem är narkotikans inverkan på brottsligheten generellt. Narkotikan sägs utgöra den minsta gemensamma nämnaren i gatulangningsgruppernas arbete och är orsak till de flesta typer av brott. 7 Förekomsten av narkotikan påverkar därför i hög grad polisens arbete.
Narkotikaproblemet framställs genomgående som stort och stigande. Cannabisbeslagen ökar och alltfler missbrukar. 8 Beslag av kat slår nya rekord. 9 Droghandeln har aldrig varit större än nu. 10 Narkotikaproblemen börjar närma sig det ohållbara. 11 En tidigare rikspolischef beskriver narkotikan som ett mycket stort och ökande problem och att utvecklingen i Sverige är skrämmande. 12 Narkotikaproblemet är till och med systemhotande. 13 Cannabis är ett hot mot mänskligheten, 14 och kokain utgör en global hotbild. 15
Vem är narkotikabrottslingen?
Frågan om vem som är narkotikabrottslingen eller den centrala aktören i narkotikabrottsligheten är viktig för att förstå vilka narkotikapolitiska åtgärder som föreslås. En dimension rör om det är brukaren eller missbrukaren som ses som problemet. I SNPF:s tidskrift görs ingen egentlig skillnad mellan dessa båda kategorier, då missbruk beskrivs som bruk som strider mot FN:s konventioner. Den som använder narkotika, även om det bara är begränsat och för rekreation, bidrar också till narkotikamarknaden. “Köper man kokain har man blod på händerna”, som redaktören uttrycker det. 16 Den enskildes narkotikamissbruk sägs aldrig vara “den resandes ensak” då det orsakar risk och lidande för andra. 17
En annan dimension i narkotikadebatten utgörs av skillnaden mellan gatulangaren och den organiserade brottsligheten som står för stordistribution, tillverkning och import. Smålangaren framställs i den allmänna debatten ofta som offer och själv som någon med problematiskt bruk. I tidskriften tar flera artiklar också upp tillslag mot karteller, organiserad brottslighet och korrupta regimer.
Samtidigt förekommer tydliga uttalanden i tidskriften som tonar ned den organiserade brottslighetens betydelse för förekomsten av narkotikaproblemet. Så sägs att det är en myt att den organiserade brottsligheten styr all cannabishantering, liksom att förekomsten av cannabis skulle vara orsak till den organiserade brottsligheten. 18 Efterfrågan ökar tillgången på narkotika 19 , och den organiserade narkotikabrottsligheten blir snarare en effekt av efterfrågan än en orsak till att problemet existerar.
Narkotikabruket hävdas vara navet i den grova organiserade brottsligheten. 20 Att det är brukaren som är det stora problemet visas också av att de åtgärder som framhålls framför allt är sådana som riktas mot konsumenten. Vikten av drogtestning för tidig upptäckt är ett återkommande krav. 21 Kontrollen av kroppsvätskor kan likaså vara viktig för tidig upptäckt och möjligheten till rehabilitering. 22
Vem besitter kunskap om problemet – och vem gör det inte?
Inte helt överraskande är det återkommande budskapet i tidskriften att det är polisen som besitter kunskapen om narkotikaproblemet. Detta visas genom de många besöken till utländska narkotikapoliser, kritik av myndigheter som har en annan och påstått missvisande kunskap, och betoningen av den verklighetsanknutna kunskap som polisen får i sitt dagliga arbete. “Välkommen till
Kunskapen och inspirationen kommer påtagligt ofta från USA. Tre amerikaner deltar när SNPF håller sin första konferens.
24
USA:s Sverigeambassadör är en av invigningstalarna vid SNPF:s årskonferens 2022.
25
Ett särskilt nummer ägnas USA.
26
Besök görs hos narkotikapolisen i Miami, Texas, Chicago och Kalifornien. Ett seminarium hålls på amerikanska ambassaden.
27
DEA, Drug Enforcement Agency, framhålls som en stilbildande narkotikapolis.
28
SNPF har särskild kontakt med CNOA, California Narcotic Officers Association, och CNOA anges som förebild och tvilling.
29
En polis från Kalifornien besöker Sverige och ger därefter råd hur man ska komma till rätta med narkotikan i landet. De många besöken på den kaliforniska organisationens konferenser kan sammanfattas med rubriken på en artikel: California, here we come!
Samtidigt som polisens kunskap om narkotikaproblemet framhålls som den rätta, ägnar tidskriften stort utrymme åt dem som anses sakna kunskap. Kritik riktas mot myndigheter och liknande som inte förstått narkotikaproblemet. Riksåklagaren förklaras, enligt tidskiften, inkompetent av narkotikaåklagarna. 31 Riksåklagarens praxis med åtalsunderlåtelse för innehav av mindre mängder för eget bruk på 1970-talet kritiseras likaså. 32 Chefen för Brottsförebyggande rådet får kritik för att vilja se en översyn av lagen om kriminalisering av eget bruk och för ett djupt orättvist ifrågasättande av polisens arbetssätt. 33 Regeringen kritiseras för att dess Narkotikakommission i sitt betänkande Vägvalet (SOU 2000:126) inte har valt väg. 34 Kritik riktas mot att okonventionella spaningsmetoder, som används i andra länder, inte accepteras i Sverige: “Detta berodde på en inskränkt uppfattning bland politiker och en snäv tolkning bland många jurister.” 35
Media anses inte ta sitt ansvar när man låter en förespråkare för legalisering av cannabis skriva i en dagstidning. 36 Media är inte tillräckligt kritiska. “Narkotikafrågan kommer nu och då på agendan i media och gärna ytterst slarvigt belyst i en del debattprogram i televisionen.”. 37 Tidningarnas ledarskribenter sägs bli alltmer liberala i narkotikapolitiska frågor. 38 Hänvisning till forskning och statistik ifrågasätts och ställs mot polisiär erfarenhet. “I vårt moderna samhälle är det viktigt att beslut bygger på fakta. Och vilka är det som ansvarar för faktauppgifterna? Jo forskare, en grupp människor vars åsikter aldrig ifrågasätts av media …”. 39 “Men man har ju alltid narkotikastatistiken som likt kejsarens nya kläder att försöka dölja nakenheten.” 40
En tidigare rikspolischef tillika hedersordförande i Svenska Narkotikapolisföreningen säger i ett anförande i Drammen vid bildandet av Norsk Narkotikapolitiforening: “När akuta störningar uppstår i rättsapparaten ringer man inte till samhällsvetare och gör något åt de ‘bakomliggande orsakerna’ – nej man ringer polisen som får rycka ut och ta itu med alla konflikter som uppstår när skyddssystem och socialplanering misslyckas” … “ Detta har inte minst kriminologerna och sociologerna upptäckt. När de ska studera samhällets olycksbarn får de långt vidare och intressantare kontakter genom att följa i polisens fotspår än genom att vända sig bakom sina akademiska skrivbord”. 41
Efter kritik från FN om att Sveriges restriktiva narkotikapolitik bryter mot mänskliga rättigheter, hävdade två professorer (med mångårig erfarenhet av forskning om narkotikafrågan) att drottningens stöd för nolltolerans byggde på okunskap. De två professorerna, skriver redaktören, “vet alltså bättre” än drottningen och fortsätter: “Såväl drottningen som vi inom SNPF, som arbetar för den goda saken, har regeringens stöd i frågan”. 42
Vilka är motståndarna till en effektiv narkotikapolitik?
En grupp som enligt tidskriften verkligen inte besitter kunskap i narkotikafrågan är legaliseringsförespråkarna. Förespråkarna för legalisering är huvudmotståndarna till en god narkotikapolitik. Kommentarerna gäller idén som sådan, de personer som förordar legalisering och intressena bakom och effekterna av legalisering.
Legalisering framställs som en befängd idé, som uttryck för en förvirrad debatt, som falsk information och som inte sällan baserad på anekdotiskt material. 43 Legaliseringsrörelsen sägs agerar med bluffar och framföra känslomässig smörja. 44 Om ett politiskt ungdomsförbund som vill legalisera cannabis sägs att “argumenten är så korkade och naiva att man undrar om röken redan grumlat hjärnan.” 45
De personer och grupper som påstås stå för legalisering beskrivs genomgående i förklemande termer. Tidskriftens redaktörer och andra skriver om “legalisternas härjningar under EU-toppmötet” och “legaliseringsflummarna i sin kokong”. 46
En vilsen cannabisrökare sägs ha inspirerats av en avhandling om narkotika och är nu offer för ansvarslösa debattörer. 47 En medicinprofessor, som leder ett substitutionsprogram, anklagas för “saluförande av droger”. 48 Under rubriken “Professorn som gick vilse” beskrivs en norsk sociolog som bytt sida i narkotikafrågan efter att tidigare ha försvarat den mer restriktiva linjen. Detta bedöms i tidskriften vara modigt men samtidig oansvarigt och på gränsen till idiotiskt, och den förklaring som ges är att professorn vill stå i rampljuset. 49 Ordföranden skriver om legaliseringsförespråkarna: Krav på bortprioritering av cannabis kommer från “en mycket liten men högljudd” minoritet, som också är hånfull, och “snart kommer turen till legalisering av andra droger”. 50
Olika personer, grupper, städer och länder kritiseras för att på skilda sätt stödja legalisering. Kritik framförs mot folkomröstningen i Kalifornien. 51 The Global Commission on Drugs kritiseras och förvåning uttrycks över Kofi Annans svängning i narkotikafrågan. 52 Colorado nämns flera gånger som beviset för legaliseringens misslyckande, bland annat genom information från narkotikapoliskollegor i delstaten. 53
Tidskriften är också kritisk till olika former av förslag på harm reduction. Skälen är flera men ett är att det uppfattas som dold legalisering. Medicinsk marijuana ses som murbräcka. 54 Viss förståelse finns dock för substitutionsbehandling med neutrala beskrivningar av utvecklingen av metadonbehandling, och straffvarning ses som ett möjligt alternativ till lagföring för konsumtion av narkotika. 55
Vad lämnas som oproblematiskt i förståelsen av narkotikaproblemet?
Av en policy som implicerar vissa åtgärder följer att andra hamnar i skymundan. En genomgång av tidskriftstexterna är då inte lika enkel, då det är det som inte står som ska analyseras. Kort uttryckt är det ändå påtagligt hur frågan om kontrollens olika kostnader lyser med sin frånvaro. Att polisen inte får tillräckligt med resurser framhålls ofta, men inte att antalet polisårsarbetskrafter som ägnas narkotikabekämpningen kraftig expanderat över tid. Frågan kan förstås ställas om effekten av denna ökade insats och om fokus på att ta dem som brukat narkotika bör vara prioriterat givet situationen med den grova våldsbrottsligheten i Sverige (Estrada, Stenström & Tham 2023, s. 49 ff.).
Andra kontrollkostnader är brott mot rättsprinciper som att inte gripa in straffrättsligt mot handlingar som riktas mot den egna rättssfären, eller att kriminalisera ett stort antal medborgare därför att de konsumerar narkotika. Detta är en effekt av själva lagstiftningen. Polisens insatser mot narkotikan har dock påtagliga kostnader. Testerna vid misstänkt narkotikabrott visar sig i en tilltagande uträckning vara falska positiva, för de yngsta i nära hälften av fallen. Polisens ingripanden har enligt olika undersökningar visats diskriminera efter klass och etnicitet. Ingripandena skapar också spänningar i förhållande till fattiga och minoritetsgrupper och minskar tilliten till polisen. Lagföring för bruk av narkotika resulterar i registrering i belastningsregistret och påverkar särskilt unga människors livschanser. Slutligen, brukarna och särskilt de med problematiskt bruk framför ständigt klagomål mot lagstiftningen och polisen på grund av den stämplande och marginaliserande effekt som polisingripandena har (Estrada, Stenström & Tham 2023). Om allt detta står det knappast något i Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift.
Vad krävs för att komma till rätta med problemet?
Flera artiklar innehåller beskrivningar av framgångsrika polisinsatser mot narkotikabrottslingar. Polisens arbete sägs också ha inneburit att nya droger på marknaden tidigt har upptäckts. Polisens drogtester hävdas ha bidragit till att få i Sverige i ett jämförande perspektiv prövat narkotika. Utvidgade drogtester i arbetslivet är också ett återkommande krav. 56
Att polisiära snarare än andra insatser framhålls är begripligt för en polisförening. Det är också syftet med Svenska Narkotikapolisföreningen att arbeta för att förstärka rättsväsendet åtgärder mot narkotika. Som en följd av denna syn på vad som är effektiva insatser mot narkotika blir då brister i lagstiftning, antalet poliser och resurser i övrigt till rättsväsendet det stora hindret mot en effektiv narkotikapolitik.
Polisens resurser är ett genomgående tema. Det formuleras dock inte främst genom att visa vad man skulle kunna åstadkomma med fler narkotikapoliser och bättre lagstöd. Det centrala budskapet är nedrustningen av rättsväsendet i allmänhet och polisen och narkotikapolisen i synnerhet 57 – trots att både anmälda och lagförda ringa narkotikabrott över tid ökat mycket kraftigt. Narkotikapolisens arbete beskrivs som ett sisyfosarbete. Frågan ställs av redaktören: “Hur länge orkar vi? Bita ihop och kämpa vidare trots omänskliga arbetsförhållanden”. 58 Redaktören säger angående Högsta domstolens reduktion av straffet för vissa grova narkotikabrott: “Jag har hört alltför många säga ‘vi kan lika gärna lägga ner verksamheteten’”. 59 . Ett citat som återges från DEA kan sägas representera narkotikapolisens syn på sin arbetssituation: “It is not a drug war any more, it is a war on drug law enforcement”. 60
Den uppgivenhet och frustration som dessa citat ger uttryck för anger möjligen också en förändring. Medan de flesta teman och åsikter återkommer över tid, märks en ökad känsla av att den svenska narkotikapolitiken inte längre är lika självklar. Särskilt legalisering är det enskilda tema som kommenteras i ökande omfattning. Tidskriften ser polisens tolkningsföreträde som alltmer ifrågasatt.
Diskussion
För att något ska kunna styras måste det alltså problematiseras (Bacchi 2018, s. 8). Hur ett samhällsfenomen problematiseras bestämmer sedan styrningens inriktning. I en medieanalys visas hur cannabis över tid alltmer knyts till den organiserade brottsligheten, något som i sin tur rimligen får konsekvenser för både synen på brukaren och vilka samhällsåtgärder som bör sättas in (Ekendahl, Månsson & Karlsson 2023). Olika organisationer kan förväntas formulera ett problem så att det passar just deras syften. Att en narkotikapolisförening formulerar narkotikafrågan som en straffrättslig och polisiär fråga är då egentligen inget att förvånas över. Hur denna problemformulering närmare sett ut har här beskrivits genom en analys av Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift.
Tidskriftens sätt att beskriva narkotikan som problem präglas av alarmism. Narkotikan är systemhotande. Problemet är stort och växande. Riskerna för medicinska skador är avsevärda. Narkotikan driver brottsligheten generellt. Så länge narkotikan finns, så är det ett problem genom målet om det narkotikafria samhället. Detta mål har satts upp av svenska riksdagen och framgår av FN:s narkotikakonventioner och inte av polisen, sägs det i tidskriften, som bara försöker fullgöra sin uppgift i förhållande till målet.
Den bild som förmedlas av narkotikaproblemets utveckling överensstämmer inte helt med tillgängliga systematiska indikatorer. 1970-talet, som kritiseras för åtalsunderlåtelse för mindre innehav, utmärktes av att allt färre skolelever använde narkotika. Utvecklingen bland skolelever sedan slutet av 90-talet är relativt stabil. Andelen vuxna som använt cannabis senaste månaden har ökat sedan 2004, då systematiska kartläggningar infördes, men enbart från två till tre procent. En ökning av mer omfattande bruk bland de skolelever och vuxna som uppgett att de använt narkotika kan dock konstateras (Estrada, Stenström & Tham 2023, kapitel 2).
Då narkotikan ses som drivande bakom annan brottslighet borde traditionell vålds- och egendomskriminalitet öka. Utvecklingen är dock den motsatta. Ökningstakten för den polisanmälda brottsligheten totalt avtar från och med 1970-talet (Bäckman et al. 2020), och det gäller särskilt stöldbrottsligheten som ansetts nära knuten till narkotika som anskaffningsbrott. Utvecklingen av stöldbrottsligheten i de övriga tre stora nordiska länderna är också identisk med den svenska utan masstestning av narkotika i kroppsvätskorna (Estrada, Stenström & Tham 2023, kapitel 4).
För att polisen ska ha en uppgift i bekämpningen av narkotikabruket måste ett polisiärt objekt konstrueras. En narkotikabrottsling måste skapas. Brukaren blir då ett straffrättsligt subjekt, en aktör som av vett och vilja begår en brottslig handling och som bidrar till att upprätthålla narkotikamarknaden. Om brukaren definierats som ett offer blir han eller hon i stället föremål för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Att brukaren är en självständig och rättskapabel agent framhålls också som motsatsen till en bild där enbart den organiserade brottsligheten är skurken.
I striden om tolkningsföreträde är det ganska självklart att polisen besitter kunskapen om problemet. Polisen äger narkotikafrågan. Det är enskilda poliser “ute i verkligheten” som vet hur det är, inte forskare långt från arbetet på gatan. “Liberala” experter misstänkliggörs. Den enskilda polisens erfarenhet ska ges företräde framför statistik som inte är att lita på. På vilket sätt forskare och andra experter har fel i sina beskrivningar och analyser av orsaksförhållanden framgår inte.
I forskares kritik av den förda narkotikapolitiken i Sverige spelar kontrollens kostnader en framträdande roll. Denna kritik redovisas inte i tidskriften. Det är kanske begripligt ur ett polisorganisatoriskt perspektiv att kostnaderna för just polisingripandena, i vid mening, inte tas upp. Samtidigt brukar kostnaderna för olika politiska åtgärder och myndigheters ingripanden i andra sammanhang komma upp till debatt. Kontrollkostnaderna för polisens ingripanden mot narkotikabrott lämnas dock därhän i tidskriften och blir därmed oproblematiska.
Bilden av deltagarna i narkotikadebatten är dikotom: antingen är man för eller mot knark. Olika förslag som framförts om hur narkotikakonsumtion skulle kunna regleras och kontrolleras genom mindre straffrättslig repression redovisas inte. Länder och delstater som liberaliserat narkotikapolitiken döms ut utan att någon utvärdering redovisas. Påståenden från utländska kollegor, och särskilt från USA, återges okritiskt och med direkt relevans för den svenska situationen.
Polisens resurser anses som otillräckliga, samtidigt som de polisinsatser som ägnats narkotikabekämpningen stigit mycket kraftigt sedan straffskärpningen 1993 (Estrada, Stenström & Tham 2023, s. 50 ff.). Den påstådda nedrustningen av polisen beskrivs särskilt genom att skildra en uppgivenhet och trötthet bland narkotikapoliser och en känsla av att inte få någon uppskattning.
Enligt Bacchis rekommendationer för analysen av drogproblem skulle också de djupt sittande orsakerna till problemet beaktas. Dessa kan vara svårare att komma åt samtidigt som de kan vara i grunden bestämmande för utfallet också för de övriga frågor som ställts. En bakgrund till problemet, ibland uttalat ibland inte, är då grunden för den svenska narkotikapolitiken.
Ett tydligt underliggande problem i den offentliga debatten om narkotikan i Sverige är att narkotikan förknippas med “det utländska”, med invandring och andra främmande element. Narkotikabruket är något osvenskt och beror på utifrån verkande krafter (Tham 1995). Det bör framhållas att detta tema inte är framträdande i tidskriften. “Hotet utifrån” är inte något som exploateras. Ett skäl till detta kan vara tidskriftens fokus på brukaren som ansvarig för narkotikamarknaden. Att göra något utifrån kommande ansvarigt för narkotikaproblemet riskerar då samtidigt att minska skulden och straffansvaret hos den inhemske brukaren.
En tidigare stark nykterhetsrörelse i Sverige stod för helnykterism och såg mindre alkoholhaltiga drycker som öl som inkörsport till brännvin och elände. Teorin om inkörsport har tagits över i den svenska narkotikapolitiken (Lenke 1991). Denna syn kan då sägas få stöd av uttalanden i SNPF;s tidskrift genom den stora vikt som läggs vid tvångstestningar som främst rör misstanke om bruk av cannabis. Tidskriften delar också den svenska narkotikapolitikens underliggande föreställning om att alla narkotiska preparat är lika farliga och gör ingen uppdelning av narkotiska preparat som soft eller hard.
En underliggande orsak till det existerande narkotikaproblemet, som kan utläsas i olika uttalanden i tidskriften, är det svenska målet “ett narkotikafritt samhälle”. Detta motto skapar i sig problemet. Så länge Sverige inte blivit narkotikafritt består problemet. Även om konsumtionen av narkotika är lägre i Sverige än i andra länder, kvarstår narkotikan som ett stort och allvarligt problem om målet är det narkotikafria samhället. Statsminister Ingvar Carlsson åberopas för sitt uttalande om “att göra rent hus med knarket”. 61 Vid en utbildningskonferens anordnad av SNPF fick landets narkotikasamordnare en sopkvast för att han inte föreslagit några pengar till rättsväsendet för att få rent hus med knarket – och Ingvar Carlsson åberopades igen för detta uttalande. 62
Bakom hänvisningen till det officiella målet för svensk narkotikapolitik tycks det också finnas en stark aversion från polisers sida mot att narkotika alls förekommer och att skademinskande åtgärder innebär att narkotika får finnas. I reseberättelser från studieresor till Holland och till Christiania i Köpenhamn framstår den öppna användningen av narkotika som helt obegriplig även utan att några skadeverkningar anges. 63 64 Från Portugal rapporteras om missbrukare som nästan provokativt tar narkotika framför polisen. 65 Också olika insatser som kan ses som harm reduction ifrågasätts. Idén med fria sprutor sägs strida mot polismans känsla av hederlighet. 66
Denna aversion eller upprördhet tycks också inbegripa liberala kritiker av den officiella narkotikapolitiken. Kritiska argument tas inte upp för närmare bemötanden utan avfärdas för att vara inskränkta, slarviga, förvirrade eller dumma. Också de som uttalar sig beskrivs på ett mer eller mindre nedsättande vis. De är ansvarslösa, vill stå i rampljuset, ljuger, vill tjäna pengar, är flummare, har grumlat hjärnan efter att ha konsumerat narkotika, och det ifrågasätts om kritiker alls bör få tillgång till media. Både brukare av narkotika och försvarare av en mindre repressiv politik tycks hänföras till en gemensam kategori oönskade, som något som stör ordningen och renheten, nästan som smuts i Mary Douglas (1966) mening. Men det är kanske en rimlig konsekvens av en politik där samhället ska vara helt fritt från något.
Debatten om SNPF:s norska systerförening har främst rört den eventuella rollsammanblandning som ägt rum i förhållande till den norska polisen. Den frågan har inte tagit upp här. Att enbart göra en innehållsanalys av en privat förenings tidskrift kan då kanske ses som mindre intressant. I den norska utredningen framhölls dock föreningens stora inverkan på media och nära samarbete med norsk polis (Ellefsen 2023). I så måtto blir en analys av tidskriften narkotikapolitiskt av större värde. Likheterna mellan NNPF:s och SNPF:s budskap är också påtagliga (op.cit.): Betoningen av den stora faran med narkotika, det känslomässiga anslaget, kritiken av kritikerna, behovet av mer resurser och polisens engagerade arbete utmärker båda föreningarna. Redaktören för den svenska tidskriften framhåller också: “Tidningen är föreningens verkliga livsnerv”. 67 Svenska Narkotikapolisföreningens betydelse för den svenska polisens syn på narkotikaproblemet och för svensk narkotikapolitik kan nog antas vara betydande.
Footnotes
Declaration of conflicting interests
The author declared no potential conflicts of interest with respect to the research, authorship, and/or publication of this article.
Funding
The author received no financial support for the research, authorship, and/or publication of this article.
